Anders Küsel arbetade på annonsbyrå på 1960-talet men hans hjärta brann för båtar och han bodde vid Strandpromenaden i Saltsjö-Dufnäs. Han hade konstruerat sin fina AK-jolle som plastades av Gösta Johansson och Lars-Göran Carlsson i JOCO Laminatproduktion. De gjorde också uppskjutningsramper åt S-Range, stora affischtavlor (som fortfarande finns kvar t.ex. runt frihamnen i Stockholm), scenografier i perspektiv åt TV-teatern och plastarbeten på båtar. Gösta seglade i Alma, en livräddningsbåt typ Colin Archer. Lars-Göran var 18 år och kommer ihåg den tiden som särskilt dynamisk och kreativ.
Anders storebror Nils, som när denna historia börjar närmade sig de sextio, ägde en fiskesnipa från norrlandskusten med tändkulemotor och kort mast. Hon bar namnet Jacqueline.
Det var en enastående båt. Hon gick mjukt och lätt i vattnet, var idealisk att bo i och precis lagom stor för en man i alla väder. Men hon läckte alldeles förskräckligt.
Anders ville hjälpa sin bror och kanske själv skaffa sig en motorseglare med samma utsökta linjer. Han föreslog Gösta ett samarbetsprojekt. Gösta och Lars-Göran slog till och långa arbetsdagar låg framför dem.
De rev ut allt löst ur
snipan, vände den uppochner i ett garage nära Saltsjö Duvnäs, sandspacklade/sprutspacklade i förtvivlans mod, lackade 10 gånger och kunde
så småningom göra en avgjutning. Formen byggdes sedan på med högre fribord.
Nils son Jacob vittnar om detta: han var själv med och högg spackel i sin pappas plastarbyxor
som stod för sig själva.
Två skrov fick överbyggnad i ek respektive mahogny vid ett litet båtbyggeri
i Oskarshamn.
Anders och Gösta
genomarbetade konstruktionen och ritade en överbyggnad i plast efter
erfarenheter av de första båtarna. Trålaren kunde beställas med eller utan
akterruff. Ruffens längd anpassades efter modell.
Däcket gjordes i sandwich
och blev drygt 60 mm tjockt. Mantågsstöttorna stacks ner i ingjutna
kopparrör – så att inte de som köpte halvfabrikat skulle borra hej vilt och
sabotera den goda konstruktionen. Botten var flera centimeter tjock och
friborden nära vattenlinjen ett par centimeter. Allt gjordes för hand med
stor omsorg. En rostfri utvändig kölskena var integrerad i skrovet. All
barlast låg invändigt: långskeppstrim kunde justeras minutiöst när
överbyggnad, rigg etc. var vald och monterad.
Gösta tillverkade ett
trettiotal trålarskrov i nya lokaler i Vallentuna och Anders sålde dem från Båtcentralen, med kontor i
hans villa. Dessutom tillverkades ett tjugotal skrov till den mindre snipan
Trålett och några av
den öppna fiskesnipan Tråliten. Affärsidén byggde på halvfabrikat. Kunderna
fick ställa frågor och kopiera mallar på kontoret. Entusiaster flockades.
När efterfrågan ökade
ytterligare i mitten på 1970-talet hade Göstas företag inte tillräcklig kapacitet och
produktionen gick vidare till Saxarplast. En ny form behövdes år 1974 och i
det sammanhanget gjordes stävlinjen om. Orsaken var att Anders inte riktigt
gillade den krumma, klassiska stäven från Norrlandskusten. Brädgången i för
och akter integrerades i konstruktionen eftersom den var svår att böja för
självbyggare; många brädgångar blev illa tillyxade och det var dålig PR för
båten.
Anders slutade på sin annonsbyrå år 1975, sålde Båtcentralen till Kurt Åsman och flyttade till Spanien. Båtcentralen med Trålaren flyttades till Haninge. Men det är en annan historia.
Foto: Lars-Göran Carlsson, Gösta Johansson och Anders Küsel.
Trålarens uppkomst gynnades av några särskilda fördelar: Hon fick sina linjer formade av verklighetens krav snarare än av teoretiska beräkningar. Hon hade en duglig och PR-kunnig entreprenör i Anders som insåg potentialen i storebrors snipa. Hon blev konstruerad av en tidig specialist på det lovande materialet glasfiberarmerad plast, som dessutom hade resurser att sätta urstarka Lars-Göran i praktiskt arbete. (Lars-Göran höll själv på att plasta katamaraner, typ Tornado fast mindre). Genom denna treenighet slapp man ödesdigra barnsjukdomar.
